Hur kommer det sig att man alltid tänker tillbaka på alla gamla minnen och saknar dem? Det spelar ingen roll hur mycket man har gjort fel, det är ändå någonting som man sedan saknar. Nu sitter jag och tänker tillbaka på saker som är flera år gamla. Jag saknar alla saker man gjorde, alla mina gamla vänner som jag inte längre har kvar, jag saknar tiden. Jag skulle så gärna vilja spola tillbaka tiden, om så bara för några sekunder. Jag känner just nu att jag vill uppleva allt en gång till, en sista gång. Rätta till felen som jag gjorde eller njuta av det jag fick ha. På nåt sätt känner jag mig helt tom nu, som att mitt liv inte har någon mening för tillfället. Missförstå mig verkligen inte, jag är inte självmordsbenägen på nåt sätt eller dylikt. Men jag känner inte längre någon passion för något som jag kände förut. Jag skulle vilja börja om på noll. Vara ett barn igen. Trots att jag förstår att det inte går.

Det är så mycket som jag säger att jag ska göra, och som jag faktiskt vill göra. Men jag gör det inte. Varför? Jag vet faktiskt inte...